Bang/Debatt

Bilden har inte publicerats i Bang utan är vårt eget val

Bang publicerade en artikel om en porrfilms festival i Israel, detta var bara dagar efter att vi börjat arbetet med ”Queers against pinkwashing”. Därför blev vår första anmälan inte korrekt, vill därför korrigera påståendet att Bang ”uppmanar att bryta bojkotten” då vi inte kan säga att porr filmsfestivalen stöds av Israeliska institutioner.

Vårt första inlägg Publicerat 2011-03-15

Kära Bang,

I nummer 4/2010 presenterar ni en artikel om Porn Fest i Tel Aviv. En reflektion vi inte kunde låta bli att göra är att Tel Aviv ligger i staten Israel som är en ockupationsmakt. Vi blev chockade av att en tidning som Bang 2011 kan publicera en så oreflekterad artikel om en av världens mest kända ockupationsmakter. Vi vet att ni vet bättre.

Det pågår just nu en global bojkotts-kampanj mot Israel (BDS-kampanjen) som inte bara är en ekonomisk bojkott, utan är även akademisk och kulturell.

Staten Israel använder även det vi kallar för ”pink washing”. Gay, glad och homovänlig låter helt enkelt bättre än att bygga en apartheid-mur, demolera palestinska hem och att avrätta människor – både vuxna och barn – på ockuperad mark.

Genom er artikel så gör ni 1: uppmanar till att bryta bojkotten (kulturellt i det här fallet) och 2: ni rosatvättar genom att framställa Tel Aviv (Israel) som en helt oproblematisk stad att åka till. Ni bidrar på så sätt till att ”normalisera” bilden av en ockupationsmakt. Vad ni kunde ha gjort är: använt helsidan till att publicera Palestinian queers for BDS upprop från den 28 juni 2010, kollat vad till exempel ASWAT har på gång just nu, eller intervjuat oss.

Puss och kram,
Queers Against Pinkwashing GBG.

Lawen Mohtadi svarar:

Hej,
Tack för ert mail.
Hur bör man förhålla sig till länder som begår dagliga övergrepp på delar av sin befolkning, kränker mänskliga rättigheter och ockuperar ett annat folks land? Frågan kan te sig självklar och enkel, men är i mina ögon väldigt svår.
Vi är många som har komplicerade relationer till olika platser. Samma land som är ett semestermål ena sekunden är en blodig diktatur den andra. Samma plats som du åker till för att träffa släktingar, utforska och njuta av är den plats där man för några årtionden sen avrättade dina familjemedlemmar och påtvingade dig flykt.

Mina föräldrar är politiska flyktingar från iranska Kurdistan. Halva min släkt flydde Iran efter revolutionen 1979, sedan kriget mot kurderna inletts av den nya regimen. Idag, 30 år senare, har vissa av mina släktingar, liksom andra flyktingar från Iran, möjlighet att åka dit. Jag klandrar dem inte och jag dömer dem inte; det är en sorg att bli berövad det som man känner som sitt hem och sitt liv. Men långt ifrån alla mina familjemedlemmar, och andra som en gång flydde, är välkomna i Iran.

Personligen är jag inte säker på att jag skulle åka dit så länge landet är en diktatur. Det är en hållning som gör mig ont. Det betyder att jag inte kan återse min mormor. Och kanske lurar jag mig själv. Kanske skulle jag, ifall jag fick möjlighet, sätta mig på ett plan till Teheran, åka till min familj i de nordvästra delarna och spendera några veckor i det land som förde krig mot oss och tvingade oss att fly. För vad är viktigast när det väl gäller: Att träffa mormor, familj och vänner och uppleva den plats som mina föräldrar växte upp på och formades av? Eller att hålla fast vid en politisk princip?

Jag har många vänner som har en liknande historia. Iranier och armenier från Iran, turkar, assyrier och syrianer, latinamerikaner, eritreaner, palestinier, irakier och – naturligtvis – kurder från Turkiet, Syrien och Irak, för att nämna några. Hur gör de, hur gör vi alla, när det kommer till resor, besök, kulturellt utbyte, ekonomiskt stöd och andra former av kontakt och ömsesidigt engagemang?

Vissa orkar inte ens reflektera över det faktum att landet de ska semestra i är en diktatur där det varken hålls fria val eller existerar någon yttrandefrihet, där mänskliga rättigheter är förbehållet utvalda delar av befolkningen och där religiösa och etniska minoriteter förföljs, kvinnor systematiskt förtrycks och hbt-personer lever i konstant rädsla för trakasserier, våld och till och med för att bli mördade. Andra tar till sig samma verklighet, arbetar för att synliggöra den och kämpar samtidigt med sina egna konfliktfyllda och motstridiga känslor inför landet i fråga. Vi har alla vänner som besöker Kuba, Egypten, Tunisien, Syrien, Iran, Kina, Eritrea, Marocko, Uganda, Dubai. Och som reser till länder i Väst, USA och Storbritannien till exempel, som också kränker mänskliga rättigheter och är involverade i krig runt om i världen.

Det är i detta sammanhang jag vill placera bojkottkraven mot Israel. Jag stödjer starkt strävan efter en palestinsk stat och för att Israels brott mot folkrätten upphör. Min invändning mot en bojkott baseras på den här frågan: Varför just Israel och varför bara Israel? När allting annat är uttömt – så som att jag vänder mig emot att kulturlivet och akademin bojkottas när just konstnärer, filmare, författare och forskare är de som är mest involverade i att belysa och kritisera ockupationen, att en bojkott isolerar i stället för att skapa rum för dialog, utbyte och kritik – återstår frågan om varför enbart ett land bör bli utsatt för bojkott när de orättvisor vi kritiserar existerar på en rad andra platser i världen.

Jag hyser en skepsis mot den lätthet med vilken vissa ansluter sig till bojkottkraven och undrar: Hur är det möjligt att mobilisera de känslorna för Israel när det inte finns motsvarande initiativ mot något annat land i världen? Medan det övervägande engagemanget för palestiniernas rätt till självbestämmande baseras på en sammansatt analys av situationen och på solidaritet ser jag samtidigt med obehag på hur vissa inom både vänstern och högern njuter av att få straffa Israel. Jag anser att de impulserna, som har en djupt rotad historia i Europa, måste tas på allvar.

Lawen Mohtadi slutar på Bang den 31 mars, då Trifa Shakely och Johanna Palmström tar över som chefredaktörer. Åsikterna i texten delas inte nödvändigtvis av de nya redaktörerna.

Vårt svar som Bang valde att inte publicera:

Hej Lawen!
Tack för att du tog dig tid att svara.
Vi agerar i första hand mot staten Israels ”pinkwashing”, flera lobbygrupper och privatpersoner har som strategi att använda Hbtq-frågor för att skapa goodwill kring Israel för att dra fokus från ockupationen. Vi skulle beskriva det som att de försöker plantera en tankefigur som ser ut så här: Israel är ett så schysst land att det nästan är okej att de ockuperar och utövar förtryck. Det beskriver vi som pinkwashing och vi är en grupp som arbetar mot detta.
Varför vi inte agerar mot Iran (vi är inte säkra på att det var en direkt fråga till oss?) är bland annat för att det där, vad vi vet, inte bedrivs någon politik som vi kan tolka som pinkwashing, varken av politiker eller av enskilda grupper för att rättfärdiga förtrycket av den egna befolkningen.

Vi ställer oss positiva i frågan om bojkott mot Israel utifrån utifrån ett generellt motstånd mot Israels ockupationspolitik. Bojkottskampanjen mot Israel går under namnet BDS och är initiativ från stora delar av den Palestinska befolkningen. Varför vi inte förespråkar en bojkott mot tillexempel Iran är för att det, vad vi vet, inte finns något sådant initiativ. Däremot har väst sedan 20 år uppfört olika slags embargon mot just Iran samtidigt som Israel av tillexempel Tyskland får stora ekonomiska bidrag. Så de internationella politiska agerandet kring de två länderna ser väldigt olika ut.

Vi tror att konsekvent genomförda bojkottskampanjer kan ha en politisk effekt, till exempel bidrog den internationella bojkottskampanjen mot Sydafrika till att tvinga fram ett slut på apartheidsystemet där.
Många pekar också på likheterna mellan den dåvarande situationen för den icke-vita befolkningen i Sydafrika och palestiniernas situation i dag.

Det som utgör apartheid i dag för palestinier är bland annat att de inte omfattas av israeliska civila lagar utan av militära lagar och att palestinier har en inskränkt rätt till utbildning.
En av de som pekar på likheterna mellan apartheidtiden i Sydafrika och dagens situation i Palestina är Nobelpristagaren och ärkebiskopen Desmond Tutu som försvarar bojkotten mot Israel utifrån ANC:s framgångsrika erfarenheter. Andra som försvarar BDS-kampanjen är bland andra queerteoretikern Judith Butler.

En bojkottskampanj mot Israel bedöms av många som ett möjligt effektivt politiskt medel, därför att Israel är en ekonomiskt sårbar stat eftersom en omfattande del av landets budget läggs på militära utgifter.
Vi förstår dig som att du är kritisk till en kulturell och akademisk bojkott – vi menar att en sådan bojkott är lika viktig som bojkott av andra varor. Detta för att hela tiden agera för att undvika att bilden av ockupationsmakten Israel normaliseras. Israel använder just kultur, och här framförallt gaykultur för att framstå som en demokratisk, ”civiliserad” stat. Förhoppningsvis kommer en bojkott snabbt leda till att Israels krigskassa sinar och till att förhandlingar med ord som enda vapen kan påbörjas.

Du har helt rätt i att det finns modiga människor som bor i Israel som tar ställning mot ockupationen. Många fantastiska aktivister, personer och grupper. Machsom Watch, Anarchists against the wall, B’Tselem är några av de grupperna och det finns många fler. Vi kräver självklart inte heller att sådana organisationer ska bojkottas.

När du tar upp att viss pro Palestinsk argumentation kan vila på antisemitisk grund rent generellt, uppfattar vi det ändå som ett associativt påstående adresserat till oss. När du insinuant skriver om ”njutningen i att straffa Israel”, som om det låg annat bakom kampen mot ockupationen än en förhoppning om ockupationens slut, tycker vi det är en mycket ful sak att göra i en debatt som den här .

Palestinierna måste nu, bland mycket annat bära speciella pass som skiljer dem från den judiska befolkningen, de måste stå i checkpoints stora delar av dagarna för att kunna komma till och från sina arbeten. De är inlåsta bakom murar, oförmögna att resa någon annanstans. De beskjuts, de arresteras, de bombas – helt godtyckligt. Att agera mot detta och för alla människors rätt att leva sina liv fria från förtryck är samma kamp som den mot förtrycket av judar under andra världskriget. Av oss i gruppen är en person själv judisk och har många släktingar som dog i andra världskrigets koncentrationsläger. För henne är det självklart, just därför, att kämpa mot att människor inte behandlas på samma sätt som hennes familj gjorde.

Du skriver vidare:
”För vad är viktigast när det väl gäller: Att träffa mormor, familj och vänner och uppleva den plats som mina föräldrar växte upp på och formades av? Eller att hålla fast vid en politisk princip?”
Vi har inte, och inte heller andra vad vi vet, tagit ställning mot att individer träffar sina släktingar. Det är inte det bojkotten handlar om. Bojkott är ett politiskt medel inte en politisk princip.

Vi ser att du intar ståndpunkten: det görs för mycket för Palestina och för lite för Iran. Det är i våra ögon märkligt att faktumet att många engagerar sig för Palestina för dig verkar vara en anledning att låta bli? Och varför ställa två grupper mot varandra?
Speciellt när många som engagerar sig i ockupationen av Palestina även stödjer demokratirörelsen i Iran. 
Vi vill istället hävda att alla personer/grupper som är utsatta för strukturer som har till syfte att försvåra deras liv har ett gemensamt – kampen emot förtryck och solidariteten gentemot varandra.
Ingen är fri förrän alla är fria.

Queers Against Pinkwashing GBG

Några röster om ordväxlingen:

Lawen Mohtadi, avgående chefredaktör kritiserar bojkottrörelsen. För mig en av de mest osolidariska ställningstaganden en feminist kan göra i dagens kontext.
Citat från Roya-Intersektionalen/antirasism/socialism/feminism/klimat

Därför bör Israel bojkottas, tidskriften Bang!
av Arash Hakimina Publicerad: 17 mars

Tidskriften Bang har fått kritik för att man rapporterar okritiskt från Israel och därmed bryter mot den kulturella bojkotten av ockupationsstaten. I sitt svar på kritiken uppvisar den avgående chefredaktören Lawen Mohtadi en slående okunnighet inför den globala bojkottskampanjen mot Israel.

Lawen Mohtadi anser att svaret på de övergrepp som Israel dagligen begår gentemot palestinierna på ockuperad mark inte är så enkel som en bojkott. Hon frågar sig varför ingen bojkottar Iran, när landet just nu utsätts för internationella sanktioner. Personligen har Mohtadi valt att själv inte besöka släkt och vänner i Iran i protest mot regimens förtryck, en beundransvärd hållning. Varför hon anser att man inte kan upprätthålla samma resebojkott mot Israel är mycket märkligt. Varför ställa en bojkott mot en annan?

Ska man ändå göra det kan man konstatera att när det gäller Israel så är den globala bojkottkampanjen (BDS) ett initiativ underifrån, palestinier och israeliska aktivister initierade den år 2005. Forskare, politiker, aktivister och kulturutövare som Judith Butler, Noam Chomsky, Nelson Mandela och Roger Waters har hittills ställt sig bakom kampanjen. Bakgrunden var att man sett att alla andra metoder antingen varit otillräckliga (påtryckningar mot egna regeringar) eller rent av destruktiva (våld mot civila). Den är alltså ett uttryck för önskemål som förtryckta människor själva ställer. Hittills har iranier inte krävt en bojkott av turism till Iran och har heller inte frågat efter de sanktioner som just nu drabbar befolkningen mer än de styrande. Men det hindrar naturligtvis inte en från att följa sitt eget samvete.

BOJKOTT EN TAKTIK, INTE EN PRINCIP

Bojkottkampanjen är inte en princip utan en taktik. Bojkotten pågår så länge Israel ockuperar palestinsk mark och inte respekterar internationell rätt och så länge som taktiken är effektiv. Ett tecken på att den är effektiv är att Israel ser mycket allvarligt på den, så allvarligt att det klassas som ekonomisk terrorism – även fast många israeler deltar i den efter förmåga. Den dag ockupationen upphör, upphör också bojkottkampanjen.

Israel ockuperar ett annat land sedan årtionden och använder denna mark till att producera varor vars vinst inte kommer palestinierna till del. Avokadon som är märkt Israel kan lika gärna vara producerad på ockuperad palestinsk mark, som konsument kan du inte veta. Vill du inte riskera att köpa stöldgods måste du alltså undvika alla israeliska avokados. Denna aspekt av BDS-kampanjen är mycket enkel, och borde följas av alla samvetsgranna människor oavsett inställning till Israel.

De andra delarna har också logiska och praktiska skäl:
– Generell ekonomisk bojkott.Israel är ett litet land som är väldigt beroende av handel med västvärlden och turistindustrin är väldigt betydelsefull för staten. Israel har de största militärutgifterna i förhållande till BNP och statsbudgeten i hela världen. Militären har dessutom stort inflytande över ekonomin, statsapparaten och utbildningsväsendet. Att bidra till denna ekonomi med konsumtion eller turism innebär med stor sannolikhet att man också bidrar till militären och därmed ockupationen. Samtidigt förhindras Gaza från all handel och ekonomisk utveckling och Palestina förhindras från att bygga upp en egen turistindustri.

– Akademisk bojkott.Universitetsväsendet diskriminerar arabiska studenter. För att få studiebidrag måste man ha fullgjort militärtjänst, vilket araber av förståeliga skäl inte gör i lika hög utsträckning som andra israeler. Det traditionellt liberala universitetet i Tel Aviv har på egen hand reserverat studentbostäderna till de som fullgjort militärtjänst. Eftersom araberna har det sämre ekonomiskt ställt hindras många från att studera. Antagningsproverna är utformade på ett sätt som missgynnar araber. Det märks i statistiken: endast 1 procent av Israels professorer är araber (som utgör 20 procent av befolkningen). Samtidigt producerar israeliska universitet forskning, teknik, argument och ledare för att upprätthålla ockupationen.

– Kulturell bojkott.Israel vill marknadsföra sig som ett demokratiskt och tolerant land, och inte som en ockupationsmakt. Här är utåtriktade kulturella evenemang avgörande. Många artister vill inte delta i denna legitimering av staten Israel så länge den inte respekterar internationell rätt. Även israeliska kulturutövare deltar i bojkotten genom att inte delta i evenemang som arrangeras i bosättningar på ockuperad mark.

ISRAEL INTE ENSAM

Mohtadi hävdar vidare att det inte finns bojkottkampanjer mot andra länder än Israel, ett häpnadsväckande påstående. Uppmaningar att bojkotta marockanska varor och resor till Marocko som ockuperar Västsahara hörsammas av många. Den libyska regimen utsätts just nu för riktade sanktioner, något människorättsaktivister världen över krävt. Burma, Vitryssland, Guinea och Nordkorea är bara några av alla länder som utsätts för någon form av internationella sanktioner.
Israel är nog bland de få länder som upprepade gånger kan bryta mot folkrätten utan att utsättas för några som helst sanktioner från FN, EU och USA. Därför behövs en folklig bojkottrörelse. Det handlar inte om att vänstern ”njuter av att straffa Israel” eller att vi drivs av grumlig anti-semitism. Det handlar om att vi är alldeles bedrövade över omvärldens tysta stöd till förtrycket av palestinierna som pågått längre än de flesta andra statliga fötryck. Som medborgare i väst sker stödet av våra regeringar, i vårt namn – och därför har vi ett ännu större ansvar att säga ifrån. Därför bör vi bojkotta Israel.
ARASH HAKIMNIA
YELAH@YELAH.NET

Ett svar to “Bang/Debatt”

  1. Björn mars 14, 2013 den 5:00 e m #

    Okunnigt larv! 100-tals LGTB-personer från Västbanken söker fristad i Tel Aviv. Alla vet detta. Arabvärlden är tuff för oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: